Fast ofta är det ojämnt och knöligt på marken, och då är det trögt och svårt. Till sist välter cykeln i de stora hålen. Då blir jag ledsen och uppgiven, gråter och säger:
"Jag kan inte jag kan inteeee!"
Till slut sa mamma idag: "Men om du blir så ledsen av att cykla Ivar, så behöver du väl inte cykla? Gör nåt annat en stund!" Men det går inte. Jag bara måste cykla nämligen. Jag kan inte sluta, kan inte ge mig, måste pröva igen. Och sen är ju lyckan lika stor igen när det fungerar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar